"dam"-fotboll och homofobidrott

När jag var liten lockade aldrig idrott mig. Det hade dels att göra med ett genuint ointresse, men ibland kunde gympan vara kul. Basket och handboll var helt okej. Eftersom jag var lite tjock och gärna ville sluta vara det gjorde jag ett försök att engagera mig i någon idrott utanför skolan, men pallade bara en knapp termin. Det var nästan bara grabbgrabbar som spelade och även om jargongen inte var rå så kändes det inte som att det var en plats för mig.

Det var med den bakgrunden som jag blev frustrerad över att sé hur mycket skattepengar som skyfflas in i idrottsrörelsen utan krav på ett aktivt arbete för att alla ska känna sig välkomna.

Idag skriver Maria Wetterstrand på Expressens Sida 4 om bristen på jämställdhet inom idrottsrörelsen och menar på rörelsens eget, politikernas men också medias ansvar: "När man diskuterar kvinnors idrotter lägger man till ordet 'dam', för att markera att det här är inte bara fotboll, det är damfotboll. Det är som om min politiska gärning skulle benämnas "dampolitik", trots att jag spelar efter samma regler som mina manliga kollegor. Medierna sätter likhetstecken mellan fotbollsspelare och man."

Jag tycker fortfarande att det bästa som sagts i frågor om machokultur inom idrottsrörelsen sades av Glenn Hysén när han invigde Stockholm Pride 2007: "För i min bransch odlar vi så gärna myten om att alla är lika välkomna. Idrottens självbild är, som ni vet, en mallig historia om gemenskap och öppenhet. Vi tycker att tonen i omklädningsrummet är hjärtlig och rå även när den bara är rå."

edit: Emma Johansson (tack N), Thomas Hartman, Maria Ferm, Mikaela Persson och Philip Wendahl hejar på. Min favorit Kent Hansson är inte lika imponerad.