dagar då jag saknar min palestinasjal

När jag gick på folkögskola 2002 läste vi ett mediekritiskt block där vi skulle analysera nyhetsinslag. Min grupp analyserade ett SVT-klipp där en reporter frågade israeler om hur rädda de var för att någon skulle flyga in i ett av deras höghus. De fick några stycken att säga att "ja, jo, det är ju lite läskigt". (Som respons på klippet åkte vi till Örebro och frågade några random personer hur rädda de var att någon skulle flyga in i Svampen. Vi fick också ett par personer som sa "ja, jo, nu efter 11 september så kan ju vad som helst hända".)

Ett annat led i arbetet var att vi intervjuade representanter för Palestinagrupperna och Israls ambassad vad de tyckte om klippet. Det som etsade sig fast mest var ambassadörens "det pågår ingen ockupation av Palestina", "problemet med konflikten är att palestinierna hatar judar" och "Sveriges medier är vänstervridna och sprider palestinsk propaganda".

Jag hade (då) aldrig hört en så pass uppsatt person resonera så svart/vitt och stärktes i min syn på konflikten i Mellanöstern: den enda vägen till fred är att stärka de fredskrafter som finns inom båda grupperna och se till att unga judar och palestinier träffas.

Men ibland är det svårt att inte låta vreden ta över. När det militära israeliska våldet blir ursinningslöst har jag full förståelse för blogginlägg som Axels.