klarar svensk musik av jämställdhet?

Annika 'Säkert' Norlin var en av de få artister som under gårdagens Grammisgala använde sitt tacktal till något förutom att säga - "tack" (eller som DN skriver: "[Tacktal är] en klen svensk gren som igår bara Annika Norlin visade sann talang för.") Norlin uttryckte förhoppning om att nästa års grammisgala ska lämna kategoriseringarna bästa "manliga" och "kvinnliga" artist bakom sig.

I sak håller jag förstås med Norlin, det är absurdt att mäta mäns och kvinnors musikaliska prestationer efter olika måttstockar. Men tyvärr vet vi vad som ofta händer när män och kvinnor ska mätas "objektivt" mot varandra. Musikindustrin är extremt mansdominerad, ett ämne som Alexander Chamberland skrivit om.

Om vi inte hade haft priset årets kvinnliga artist så hade, enligt vinnarlistan, den enda kvinnan som blev uppmärksammad varit just Annika Norlin - som textförfattare. I alla andra tunga kategorier; bästa album, grupp, artist, låt, liveakt, producent, kompositör och regeringens musikexportpris - var det bara män som vann. Var det bara män som producerade bra musik 2007? Är det bara kompetensen som har räknats?