30 maj 2007

ekofeminismen och jag

Nu har jag läst ut Lotta Hedströms rapport Introduktion till ekofeminism (Cogito).

Jag har tidigare varit väldigt skeptisk till ekofeminism. Mina kunskaper har varit begränsade men mina kopplingar har varit att ekofeminismen vill upphöja de klassiskt "kvinnliga" mjuka värdena som ovårdnad och hänsyn (av människor och natur). "Moder Jord" har känts som ett typiskt ekofeministiskt begrepp.

Men nu har jag alltså fått nyvunna kunskaper. Ekofeminism är en rörelse/teori som ser kopplingen mellan kvinnans underordning och människans exploatering av natur och djur. Kopplingen stavas dominanstänkande och är nära besläktat med "survival of the fittest", att den starkare parten (ofta av ett dualistiskt par; kvinna/man, natur/civilisation, homo/hetero, svart/vit) tar makten över den svagare parten. Och så långt är jag helt överens med ekofeminismen. Jag tror absolut att det är samma (mans-)samhälle som exploaterar kvinnor som exploaterar natur. Ett samhälle där kortsiktig vinst/makt går före långsiktiga investeringar/hållbarhet/jämlikhet.

Men mellan raderna (och ibland utskrivet) så finns det också strävanden i ekofeminismen efter det "kvinnliga". Att kvinnliga värden borde styra världen istället för "manliga" och det är här man börjar tangera särartsfeminismen. I boken försvarar Lotta de här strömningarna med att ekofeminismen inte tar ställning mellan likarts- och särartsfeminism, på samma sätt som (resten av) den gröna rörelsen inte tar ställning mellan höger och vänster. Men jag tycker Lotta (eller ekofeminismen) förminskar skillnaden mellan likarts- och särarts genom att förklara den som om huruvida män och kvinnors olikheter beror på biologi eller miljö. För mig är den stora skillnaden huruvida vi ska konstruera en balans mellan "manligt" och "kvinnligt" eller om vi ska upplösa föreställningarna om manligt och kvinnligt. För ekofeminismen verkar inte det vara intressant. Och då tappar jag intresse för ekofeminism.

Rapporten i sig är öppen inför poststrukturalistiska feministiska tankar, som queer. Men på kongressseminariet om rapporten riktade Lotta en viss kritik mot queerfeminism, genom att kalla det för en "lyx"-feminism för oss i väst som har möjlighet att gräva ner oss i (förvisso spännande) teorier om konstruerad sexualitet och könsutryck, men att de funderingarna har låg relevans för kvinnliga indianer i Sydamerika som slåss för sin jord eller afrikanska kvinnor som slåss mot vattenprivatiseringar. Där nånstans blev jag besviken.

Som jag ser det så har queerteorin sina rötter i just ursprungsbefolkningars syn på sexualitet och kön som något flytande. I och med kolonialismen tog väst med sig en dualism och patriarkal struktur som Syd rättat sig efter. Det här är samma tankar som queerrörelser i andra länder hävdar, som Engender (Sydafrika) eller GenderDoc-M (Moldavien). Om ekofeminismen hävdar att det är den feminism som har ett Sydperspektiv blir jag besviken.

Tack vare Lotta har jag definitivt luckrat upp min negativa syn på ekofeminism och kan absolut se den som inspirationskälla. Den har några ståndpunkter som är lätta att sympatisera med:
- den är intersektionalistisk och ser breda förtryckssamband
- den fokuserar på aktivism och pragmatiska förändringar snarare än akademi
- den har ett tydligt Syd-perspektiv
- den kritiserar det dualistiska motsatstänkandet

Men alla de här bitarna ryms även inom min nuvarande feministiska identitet som intersektionalistisk queerfeminist och där ryms även andra, för mig, viktiga feministiska ståndpunkter som fokus på att nedmontera själva föreställningen av kön, för att kunna inkludera människor som befinner sig "mellan" eller "utanför" könsdualismen. Och framför allt - den strävar efter värden utan att falla i kategorisernade fällor som manligt och kvinnligt.

Så någon ekofeminist blev det inte av mig. Däremot är jag definitivt mer influerad av, och öppen för koalitioner med ekofeminister, än innan jag läste rapporten. Tack Lotta!

(en annan queerfeminist, Angela Aylward har också läst rapporten)

Andra bloggar om ekofeminism, feminism.

12 kommentarer:

  1. Kul med lite längre inlägg från dig!

    Och jag kan säga att jag delar din skepsis, även om jag inte är lika negativ inställd som du var innan du läste rapporten. Det finns en hel del man kan låta sig influeras av.

    Ska läsa rapporten så fort jag får den, så får vi se om du och jag tycker lika.

    SvaraRadera
  2. Feminism förtjänar längre inlägg.

    Jag tror du kan ladda hem rapporten på Cogitos hemsida.

    SvaraRadera
  3. undrande22:41

    "nedmontera själva föreställningen av kön" Är det feminism över huvud taget? Är inte det snarare nån form av intersexualitet? Inget fel i det, men det känns inte särskilt feministiskt...

    SvaraRadera
  4. Att "nedmontera själva föreställningen av kön" innebär för mig att motverka uppfattningen att det bara finns två kön, att de är motsatser och därmed finns det "manliga" och "kvinnliga" egenskaper, attribut osv. För mig är det kärnan i feminismen.

    SvaraRadera
  5. Senast jag kollade gick den inte att ladda ner. Men nu går det. :-)

    SvaraRadera
  6. Sara12:34

    Skulle vilja tillägga att det är svårt med detta -feminismer, vem som sätter definitionen av dem etc. Själv kallar jag mig sedan länge ekofeminist, men känner mig inte fullt hemma i rapportens definition, bla pga just den kritik du framför. Så jag skulle vilja säga att det där kanske är Lottas ekofeminism?

    SvaraRadera
  7. Jo, självklart färgas ju definierande texter av författaren...

    SvaraRadera
  8. "alla de här bitarna ryms även inom min nuvarande feministiska identitet som intersektionalistisk queerfeminist och där ryms även andra, för mig, viktiga feministiska ståndpunkter som fokus på att nedmontera själva föreställningen av kön, för att kunna inkludera människor som befinner sig "mellan" eller "utanför" könsdualismen"

    Vilket även ryms inom en av intersektionalismen breddad radikalfeminism (den likartsfeministiska versionen.) Vilket är vad jag ser mig som. Hur ser du på radikalfeminismen, i kontrast till queerfeminismen?

    SvaraRadera
  9. Njae, min erfarenhet är att radikalfeminismen inte pratar om nedmonteringen av kön, utan "bara" av genus (på sin höjd, dessutom - många tycker att det är sekundärt, efter de "akuta" symptomen som kvinnomisshandel och trafficking).

    Dessutom ser jag inte samma problematisering av monogami och heterosexualitet i radikalfeminismen. Och inte heller samma syn på sex.

    SvaraRadera
  10. Hmm... att radikalfeminismen inte monterar ner kön utan bara genus ligger det något i - men jag tycker nog att RF problematiserar heterosexualiteten. Andrea Dworkin förespråkar ju exempelvis lesbisk separatism som antipatriarkal strategi.

    Fokuseringen på trafficking och kvinnomisshandel (och pedofili!)uppfattar jag som att RF ser detta som de yttersta konsekvenserna av den patriarkala ordningen.

    Men visst - någon egentlig problematisering av monogami står nog inte RF för. Tvärtom skulle nog de flesta RF-teoretiker säga att polyamorösitet riskerar leda till att kvinnan görs tillgänglig för fler män.

    SvaraRadera
  11. Sorry, skrev fel förut - jag menade att QF problematiserar sexualitet (homohetero&bi) i sig (som en social konstruktion) på ett sätt som RF inte gör.

    SvaraRadera
  12. Hej Anders! Kul att du dykt in litet djupare i den ansats till betraktelsesätt som ryms i Ekofeminism! Jag förstår gott vad du (och queer) menar och jag tänker också själv att kategorierna 'kvinnligt' och 'manligt' alltmer kommer att blekna bort. (Förhoppningsvis, dessutom.) Men som världen och mänskligheten tankar hittills har varit strukturerade har dessa begrepp o kategorier haft en enorm betydelse och skapat massor av problem. Att bara blunda för det och säga att de 'inte finns' eller inte är relevanta, är enligt mig- KÖNSBLINDHET, som inte leder till befrielse... /love! Lotta

    SvaraRadera