they don't care about us

Som miljöpartist är jag väldigt dålig på att gå i led, fyra och fyra. (Det kan till och med vara den enskilda företeelse som skiljer oss gröna mest från våra kollegor i vänsterpartierna) Därför är jag ganska selektiv med vilka led jag går i. Vid sidan av prideparaden brukar det bara vara Marschen för tillgänglighet som prioriteras.

Dels brukar det vara trevligt, men framför allt kan tillgänglighetsfrågorna vara det mest eftersatta och nedprioriterade politiska området i svensk politik. Punkt. Bara rent lagstiftningsmässigt finns det mycket att göra, till att börja med att göra otillgänglighet som sådan olaglig (skrev om det i april). Men som vanligt med likarättfrågor handlar det framför allt om människors nivå på medvetenhet - och hur mycket man sen bryr sig.

Jag kom hem från Almedalsveckan i helgen och den är ett sällan skådat exempel på dålig tillgänglighet. Det är inte bara det att Visby är byggd i uppförsbacke av kullersten, det råder också en akut brist på tillgängliga seminarie- och mingellokaler och hotellrum. Man kan säga att Almedalsveckan aktivt försöker utesluta alla som inte har två gående ben. Missa inte Elina Åbergs tweet som ett tydligt exempel.

På Miljöpartiets dag medverkade bland andra Hans Filipsson, språkrör för ovan nämnda Marsch för tillgänglighet, på vår Öppna Scen. Hans är inte bara väldigt trevlig, intelligent och snygg - utan kan uppenbarligen också hålla riktigt skarpa retoriska tal. Han hängde kvar hos oss gröna på vårt mingel på kvällen. Efter det hade jag velat bjuda med honom på en fest jag skulle vidare till, men fick bita mig i tungan då jag visste att lokalens entré är prydd med tre-fyra trappsteg. Då jag visste att han redan minst två gånger under dagen blivit utsatt för diskriminering pga otillgänglighet (hotellet och på vårt eget mingel) så ville jag inte utsätta honom för det igen.

Alltid lika skarpa Maria Johansson, ordförande för De Handikappades Riksförbund, fick jag nöjet att träffa flera gånger under veckan. Maria är en av de klarast lysande stjärnorna på hela Sveriges NGO-himmel och kommer att gå väldigt långt. Hon skickade ett mail till mig tidigare i veckan för att påpeka att lokalen de rödgröna samarbetspartierna skulle hålla vårt gemensamma mingel i inte har en tillgänglig entré. Som tur är lyckades vi hitta ramper på Visby och lösa tillgängligheten tillfälligt, men det känns så jäkla fel att man själv ska behöva höra av sig i förväg för att kunna komma in på ett arrangemang man blivit bjuden på.

Citerar mig själv: "Vi glömmer ibland att alla hinder för tillgänglighet som ska byggas bort har en gång byggts. Någon tycker att det är smidigt att alla hårtorkar på badhuset sitter två meter upp på väggen. Någon tycker att en glasruta är estetiskt tilltalande och tänker inte tanken att man behöver en syn utvecklad på ett visst sätt för att inte gå rakt in i den."

Att slentrianbygga och slentrianarrangera mingel är att inte bry sig. Och det är inte OK att inte bry sig.

edit: Maria Johansson refererar tillbaka