9 februari 2009

när jag blir stor...

Det var när jag var på EU-toppmötet i Göteborg 2001 som jag tappade det grundmurade förtroendet jag tills dess hade för polisen. Plötsligt kunde jag inte känna mig trygg när en polisbil närmade sig. Jag blev - utan att ens varit i närheten av att begå något brott - frihetsberövad i timtal, förolämpad och jagad av poliser och fick se vänner (ännu yngre än jag) bli slagna med batonger.

Inom min utbildning Internationell migration och etniska relationer fick vi kika lite närmare på polisens mångfaldsarbete som lämnade en del att önska, både från polisens egna ansvariga och oss kritiska studenter. Och bara den senaste veckan har yrket blivit medialt utskällt efter rapporter om både rasistiska och våldsförhärligande uttalanden och rasistiska utbildningar. Helena Sandklef sammanfattar kritiken bäst.

En väg att ta är ju att stämma in i klagokören. Det är förstås helt oacceptabla saker som det rapporterats om de senaste dagarna och jag hoppas på ett snabbt politiskt initiativ från regeringen för att ställa krav (vilket ju är regeringen Reinfeldts huvudlinje) även på polisen. Miljöpartiets finest Mehmet Kaplan jagar på för fullt.

En annan väg är att själv ge sig in i matchen.

Jag har det senaste halvåret reflekterat över vad jag ska göra efter min partipolitiska "värnplikt". Jag har ju bara varit aktiv miljöpartist i fem år och under de åren varit anställd på lokal och riksnivå av och till sedan 2006. Jag tycker att det vore lämpligt att åter ägna sig åt civilt arbete strax efter valvinsten 2010.

Av alla sysselsättningar jag har funderat på så känner jag att just polisyrket är det som lockar mig mest. Jag har ganska mycket tankar på hur polisyrket och kåren skulle behöva förändras, men den sortens åsikter väger ju inget om man inte själv har erfarenhet från golvet. Det är dessutom ett yrke med säker arbetsmarknad, omväxlande uppgifter och en vardag där man hjälper människor med problem. Dessutom känner jag att jag har potential att bli en riktigt bra polis. (Och se bra ut i uniform.)

edit: Jag dementerar att jag gett upp framtidsplanerna på att bli chefredaktör för KamratPosten.

7 kommentarer:

  1. När ska du bli chefredaktör för KP då?

    SvaraRadera
  2. Intressant. Efter gbg 2001 fick jag exakt samma känsla under lång tid, så fort en polis kom i min närhet. Upplevde samma sak. Sen läste jag iofs inte IMER men väl MR på samma institution. Hm... borde jag också bli polis?

    SvaraRadera
  3. Johan: Jag vet. Men polisen behöver mig mer än KP.

    Per: Du skulle i alla fall vara snygg i uniform.

    SvaraRadera
  4. Magnus Eriksson23:04

    Go for it! Jag tror det skulle vara bra för såväl dig som för poliskåren.

    SvaraRadera
  5. både du och per skulle vara så sjukt snygga i uniform. för att inte tala om valaffischerna när ni gör "comeback" 2014.

    SvaraRadera
  6. Johan13:09

    Det finns tusentals människor som blivit frihetsberövade utan att ha begått något brott. Polisen fattar misstankar om att en person har begått ett brott och griper den misstänkta. Ibland visar sig misstankarna stämma, ibland var de felaktiga. Det är så brottsbekämpningen fungerar i alla länder.

    Vad är ditt förslag? Att börja med att ta upp ett fall i rätten, och sedan när den åtalade befunnits skyldig får polisen tillåtelse att arrestera brottslingen, göra husransakan och säkra bevis?

    SvaraRadera
  7. Johan: Det vore kanske rimligt att de som blir frihetsberövade ska bli informerade om vilket brott de misstänks för och vad de har för möjligheter att försvara sig mot anklagelsen?

    SvaraRadera