8 januari 2009

skärp dig, grammisgalan

Slötittade på Grammisgalan igår och undrar var kreativiteten tagit vägen. Jag har varit på temafester som planerats mer fantasifullt än det där.

För det första. Årets låt (som för övrigt på ett mystiskt sätt vanns av ett pojkband istället för Kleerup eller Amanda Jensen ) är tydligen kategorin som är crescendot för hela galan. Då förtjänar väl den kategorin en bättre inramning än en upprepad snabbrepris. Tänk Gaygalan 2005 när de nominerade i Årets låt - Shirley Clamp, After Dark och Lena Philipson sjöng varandras låtar:



Jag kan se framför mig hur Veronica Maggio trippar fram till "Jag är en vampyr" och Amanda Jenssen rockar "Longing for lullabies"...

För det andra. Om nu Robyn ska göra en "hyllning till under året bortgångna artister och musiker" - vore det inte på plats att man faktiskt framför verk av dessa artister. Eller i alla fall visar personerna på bild? Eller i alla fall namnger dem? Tänk när Christina Aguilera hyllade James Brown efter hans bortgång 2006 åp Grammy Awards 2007 med "It's a man's man's man's world":



Det hade väl då varit lämpligare om Robyn tagit fram något av Alf Robertson eller Esbjörn Svensson och kanske en hälsning till Anders Göthberg?

Och för det tredje. Tacktalen... Om nu svenska artister inte kan/vill förbereda tacktal som innehåller någon som helst substans utan bara är en uppradning av "eh..." och namn som de pliktskyldigast måste tacka - varför inte bara skippa tacktalen? Som det är nu är det mest en plåga.

Läs även Oswalds Grammis-analys och Jenny Seths dito:
"Det har pratats mycket om nya tider och förändring på sistone. Men Obamas slagord har inte nått Grammisgalan, det är en sak som är säker."

2 kommentarer:

  1. Helt rätt, grammisgalan var verkligen en plåga. Det svider i en eventplanerares hjärta att se något som kunde blivit så bra totalt falla samman som ett korthus!
    Bra analys.

    SvaraRadera
  2. Jag tänkte detsamma om den s.k. hyllningen till de bortgångna.
    Antingen borde det vara en låt som gjorts av eller förknippas med (tex) Esbjörn. Eller möjligen en helt nyskriven dedikation. Dream on är inget av det. Bra, visserligen. Men hade inget på Grammis 2008 att göra.

    Och tacktalen...deras "oförberedd"-klyscha är mycket riktigt i samma klass som "Jag är ju ingen talare..."

    SvaraRadera