heteronormen begränsar friheten

Den blå rörelsen förespråkar frihet från politikernas klåfingrighet. Den röda rörelsen förespråkar frihet från kapitalet. Den gröna rörelsen ser båda perspektiven men lägger också till ett tredje: friheten från begränsade och tvingande sociala normer.

Den blå bloggaren Fredrik Segerfeldt skriver idag om Stockholm Prides heteronorm-tema [Hetero] på följande sätt: "Men, är det så konstigt att vi är heteronormativa? Och är det fel?" och ger exempel på sitt eget heteronormativa beteende och menar att det varken är märkligt eller problematiskt att människor utgår från att alla andra lever upp till normen (vare sig det gäller att ha körkort eller vilken hårfärg man har) tills motsatsen är bevisad. Så länge man inte diskriminerar eller på annat sätt behandlar "avvikarna" sämre. Det Fredrik påtalar är skillnaden mellan att vara "tolerant" och att vara normkritisk, han skriver till och med själv "det finns en skillnad mellan att vara tolerant för avvikelser å ena sidan och att sluta ta normen som utgångspunkt å den andra." (Fredrik brasklappar förtjänstfullt i och för sig med "ge mig inte allt för mycket på moppo om jag är ute och cyklar", så jag ska vara snäll.)

Ur mitt perspektiv är heteronormen själva grunden till att det finns människor som diskriminerar, behandlar oss "avvikare" sämre och att vi, i ett globalt perspektiv, är LÅNGT ifrån lika rättigheter oavsett kön, könsuttryck och sexualitet. Om inte barn skulle växa upp och bli intutade heteronormativa "spelregler" så skulle det inte vara dramatiskt att rätt många av barnen fortsätter med könsöverskridande och samkönade relationer även i vuxen ålder.

De heteronormativa spelreglerna bygger på ett binärt tänkande där det finns två kön; den maskulina mannen och den feminina kvinnan. Allt annat osynliggörs. Därtill finns en dominerande sexuell läggning; den heterosexuella och en (möjligen två) avvikande: den homo(och bi-)sexuella. Allt annat osynliggörs, inklusive flersamma relationer. Avvikare från normen bestraffas, antingen juridiskt eller socialt med konsekvenserna att de flesta avvikare döljer sina egenskaper.

Den strategi som Fredrik förespråkar; att lära ut tolerans för avvikarna har varit hyfsat framgångsrik i Sverige; genom att påtala att homosexuella är "precis som alla andra", "all kärlek är bra kärlek" så har vi fått könsneutrala äktenskap och adoptionsrätt, HomO och diskrimineringsförbud. Men hatbrotten ökar och självmordsfrekvensen är fortfarande högre bland HBT-ungdomar än andra ungdomar.

Den strategi som Stockholm Pride i år lyfter upp (och tidigare bland andra RFSL Ungdom, Forum för levande historia, Grön Ungdom och Miljöpartiet de gröna) vill diskutera är den normkritiska. Att ifrågasätta varför hotellpersonal inte frågar varje par som flyttar in om de vill ha dubbelsäng eller inte - istället för att slentrianflytta isär sängarna, att flickor inte får köpa Actionfigurer för sina föräldrar - och pojkar inte Barbies och varför toaletterna alltid måste vara uppdelade för män och kvinnor, så att situationen där transpersonen blir ombedd att byta kö på sikt kan uppstå. Att fler heterosexuella män skulle våga bli frisörer, ta upp balett och fler brudar ta lastbilskörkort gynnar oss alla.

För alla de här livsvalen man väljer bort för att slippa bli socialt bestraffas begränsar friheten - inte bara för oss avvikare - utan för alla.

Rent politiskt har Maria Ferm sammanfattat skillnaden mellan toleranspolitik och normkritisk politik i krönikan Slopa toleranspolitiken på ArvidFalk.se.

Nu finns för övrigt filmen "Hur påverkar heteronormen dig" även på youtube. Och på Spotify kan du lyssna på Nina Ramsbys ledmotiv I wanna run.