en typisk man med bekräftelsebehov. eller?

Jag anser mig vara feministiskt medveten. Jag har läst böckerna som öppnar ögonen (först Fittstim i högstadiet och sen Under det rosa täcket i gymnasiet), gått studiecirklar i feminismer och så småningom letat mig in i diskussionerna om könsidentitet och sexualitet på akademisk nivå, med Butler och Foucault bland kurslitteraturen. Men för mig har agerandet i vardagen alltid varit det viktigaste.

Jag försöker att hela tiden granska sitt eget beteende med feministiska glasögon; hur behandlar jag män och kvinnor olika - och varför? Jag tror att jag till exempel avbryter kvinnor oftare än jag avbryter män och att jag lättare får dåligt självförtroende när en man gör något jag skulle vilja vara bra på än tvärtom. Men det maskulina draget jag tycker är jobbigast när jag känner av är något slags allmänt behov av att alltid få ta plats - något som per definition alltid sker på bekostnad av andra.

Igår var jag på releasen för Pittstim som äntligen har kommit. Boken diskuterar manlighet i antologiform, femton 80-talist-killar skriver om våld, homofobi, sex och andra beståndsdelar i att vara man.

När jag kommer hem och börjar bläddra i boken så är inte min första tanke "vilket bra projekt", "vilka kloka killar" utan snarare "varför blev inte jag tillfrågad om att vara med?".

Jag började till och med kolla igenom boken om huruvida någon annan redan täckt min historia. "Tjock töntig kille på astmamedicin. Trodde aldrig trodde han skulle få knulla, eller ens bli kär. Ljög på mellanstadiet om att han hade flickvän i en annan stad. Sen blir han dessutom bög, skäms jättemycket över det. Tar tåget till Gävle för att kunna ligga med en man i hemlighet, som var för många år äldre och så kändes allt förjävligt. Och sen om hur det vänder när växtvärken i identiteten domnar av."

Jag funderar på om den här reaktionen är ett classic case of en man som blir obekväm vid att inte få ta plats. Äh, "det här skulle väl jag kunna göra lika bra". Eller om det bara ett utslag av allmänt gott självförtroende?

Jag tycker i alla fall att det är skitbra att Zanyar och Inti fått ihop den här boken. Den rymmer många olika verkligheter och är en öppning för unga killar att prata om maskulinitet. Men glöm inte att plocka upp Fittstim också, den är ännu bättre.